humlor kan egentligen inte flyga.

  2013-09-16 / 23:32:00 / Allt / 0 KOMMENTARER
Sådär överjävligt som alla andra gånger. Fast den här gången är det värre. Alla vet vad jag gör här. Jag med, för en gångs skull, och det skrämmer mig faktiskt. Jag har alltid tjatat om att jag "alltid vill veta" och att jag "klarar av att höra sanningen", men just nu tror jag att ovissheten är bekvämare.

En sjuksköterska kommer in och pillar på lite saker. Pumpar in något i mina ådror. Ser på mig, och ler såklart. Säger något till min min mamma, min stackars mamma och pappa, som sitter på samma stolar som timmar tidigare. Håller om varandra, tröstar varandra. Jag somnar igen.

Vaknar, hittar inte mamma eller pappa, utan Miriam. Miriam Miriam Miriam. Albin sitter på en stol bredvid, medans Miriam har klättrat upp och halvsomnat vid mina fötter. Albin märker att jag vaknat och sträcker sig efter ett glas vatten och vrider om sugröret åt mig.

- Hej
- Hej

Vi ler. Miriam ser upp och märker att jag vaknat. Hon kryper upp.

- Hur mår du? Hon ser inte ens på mig. Hon bara lägger sig med kinden mot mitt bröst.
- Jag mår bra, min skatt. Jag har inte ont... Har inte ont.
Jag lägger huvudet på kudden igen och ser upp i taket. Stryker Miriam om ryggen och börjar bli varm under mina ögonlock. Blundar. Adrian sitter och gömmer sitt ansikte för en stund i sin tröjärm. Adrian har bara gråtit två gånger under all denna tid. Första gången var när jag kom hem efter min mammografi. Andra gången var när vi fick reda på hur lång tid jag hade kvar.

Och här ligger vi. Och önskar oss tillbaka. Tillbaka till vad vet vi inte, men bara tillbaka. Jag känner hur Miriam lyfter sitt huvud. Jag ser ner på henne. Hon fingrar rastlöst med mitt täcke. Jag har varit väldigt ledsen, väldigt länge. Över hur jag missat alla hämtningar på dagis. Över alla kommande chanser att få lära henne något. Hur man knyter sina skor. Vilka växter som är fridlysta och inte. Att humlor egentligen inte kan flyga. Att hennes mamma älskar henne väldigt, väldigt, hjärtskärande mycket.

- Är du arg? Jag ser ner på henne, möter hennes ögon. 
- Ja.
- Okej. Vill du berätta varför? Hon ser bort igen. Men den här gången känner jag hur mitt täcke blir blött, och det sipprar salta tårar ner på mitt nattlinne. Där får de gärna vara. Jag stryker hennes hår.
- Du åker till himlen och jag får inte följa med, viskar hon in i mitt nu snoriga täcke. Du kommer bli en stjärna på himlen och du kommer bara komma fram på natten och då kommer pappa säga att jag ska sova, men jag VILL inte! Hennes små händer knyter sig hårt. Ansiktet borrar sig in ännu hårdare. Adrian reser sig upp och lunkar lite stressat fram och tillbaka. Ser på mig. Jag ler åt honom men han brister bara i gråt i sin tröjärm igen.

- Jag försvinner ingenstans. Jag möter Miriams röda ögon. Hon klättrar upp och slår sina korta armar kring min hals. Vi kramas länge. Hon andas högt i mitt öra. Hon lägger sig ner igen på mitt bröst. Och vi båda somnar.


Alla är där. Min bror. Mina föräldrar. Men alla sitter sovande på sina stolar. Miriam ligger kvar och sover på mitt bröst. Jag håller hårt om henne. Adrian är den enda som är vaken, och sitter framlutad mot min sängkant och stirrar på mig. 

- Hej
- Hej

Han har hakan lutande i sina knytna händer och sina ögon fokuserade på mina.

- Jag är väldigt trött. Är inte du? Har du sovit något? Han skakar bara på huvudet.
- Det är okej, jag är inte trött. Han tar sin ena hand i min.
- Men, jag är trött.
Jag börjar känna hur min energi sipprar ut, som luft ur en plastpåse med ett litet, litet, hål. Smärtan är inte längre bedövad och jag ligger som paralyserad, utan ork att göra något åt saken.
- Ja, jag förstår det, säger han, och det rinner återigen tårar ner för hans ansikte.
- Vad du gråter idag, du är trots allt ingen robot, ler jag.
- Sluta, det är inte roligt. Han torkar lite halvhjärtat bort en tår.
- Jag vågar inte somna igen.
Jag känner hur jag också börjar få gråt i halsen. Den växer sig som en klump. Han ser ner i golvet och sen upp på mig igen.
- Okej... Vad menar du med det?
- Jag är rädd att vara ensam. Utan er. Utan dig. Han sätter armbågarna i sängen, kramar om min hand med sina händer.
- Sluta säga sånt...
- Men det är så, jag måste väl få säga att jag är rädd, jag är rädd, jag vill inte vara ensam, jag är rädd, jag är...
- Men vad tror du jag är då, väser han ur sig. Jag är så rädd för att vara den som inte låter Miriam vara med sin mamma om nätterna... 
- Du är en fantastisk pappa. Kärleksfull. Miriam har tur. Vi ser på varandra hela tiden och sliter inte blicken. Mina ögon börjar svacka och jag är så trött...
- Men... jag vill inte..  jag kan inte vara utan dig.
Till slut brister det. Jag gråter så högt att alla nästan vaknar. Kramar om Adrians händer.
- Det kommer du inte vara, för som i dröm och som i livet är jag hos dig. Som i det här livet och som en stjärna i himlen trindrar jag bredvid dig. Jag låter dig aldrig släppa mig. 

Jag ser leende på honom med halvöppna, söndergråtna ögon. Jag hör Lars Winnerbäck sjunga någonstans. 

Du säger "Det har varit rätt så tomt här,
Det är verkligen skönt att se dig"
Du säger "Jag kan bära väskan, ge den till mig"
Och du betalar taxin och jag kan bara hänga med
Och jag tittar ut i mörkret och drar nåt skämt
Om hur det är

-

  2013-09-12 / 10:51:58 / Allt / 0 KOMMENTARER
fast på en plats jag inte trivs på
räknar dagar - försöker
 
bryr mig kanske för mycket 
dags att ta ett steg tillbaka
 
för mig